fredag 3 mars 2017

En film jag länge velat se #3

MEGAFORCE (1982)
Som jag nämnde i min recension av JUSTICE LEAGUE OF AMERICA började jag prenumerera på amerikanska serietidningar i början av 1980-talet när jag gick på högstadiet. Förutom JLA, var det CONAN THE BARBARIAN, DETECTIVE COMICS och (hi hi) DAZZLER. Varför den sistnämnda? Jag skulle gissa att jag missuppfattat en ironisk krönika av Lasse Andreasson i något serieforum, och trodde att tidningen var bra. Fast jag hann inte få så många nummer innan Marvels discosuperhjältinna lades ner.
I vilket fall, de här tidningarna öppnade mina ögon för en ny värld: amerikanska ungars konsumtionsvärld. Vi levde i en värld befolkad av pratande strumpor, med en sitcom och en TV-deckare i veckan, och en filmcensur som såg till att vi inte fick se det vi ville se. Det var inte så konstigt att vi slukade serietidningar, även om videon slog igenom när jag började skaffa amerikanska serier. Nå, här satt vi bakom ett slags idylisk, prunkande järnridå, och plötsligt fick jag se annonser för grejor amerikaner i min ålder kunde ägna sig åt, och för en massa konstiga prylar. Sea-Monkeys, till exempel. Beef-Jerky, det verkade ju gott. Flådiga annonser för TV-spel, vars illustrationer knappast motsvarade den primitiva grafiken. Hela uppslag med reklam för Saturday Morning-shower fan vad orättvist! Här satt alltså vi och tittade på pratande strumpor och stillbildsprogram om barn i forörten och drömde om Scooby-Doo som vi bara fick se till jul, och så bänkade sig jänkarna varje lördagsmorgon och såg drivor av tecknat på alla kanaler samtidigt!
Och så hade vi då bioannonserna. Ibland för filmer jag aldrig hört talas om och som aldrig kom att gå upp här i Sverige. Annonsen för
MEGAFORCE (1982) såg ju lovande ut. Men det fanns fler MEGAFORCE-annonser än bioannonsen. Det fanns en massa leksaker och prylar. Senare, långt senare, läste jag att denna Golden Harvest-produktion var en dunderflopp MEGAFLOP och att producenterna lärt sig att inte göra en film enbart för att sälja en ny leksakslinje. Fast självklart ville jag se MEGAFORCE ändå. Det har jag velat fram tills nu tjoho, som medelålders man har jag klämt MEGAFORCE!
Det är MITT I PLÅTEN-regissören Hal Needham som ligger bakom den här rullen, som börjar med en text som läses upp av en mäktig stämma: det finns ett hemligt elitförband som använder sig av de mest högteknologiska vapen som finns i sin kamp för frihet och rättvisa runt om i världen. Och så följer de märkligt fula förtexterna; svartvita och negativa bilder på motorcyklar och lätt futuristiska automobiler, allt kompat av en märkligt misslyckad synthlåt av annars så väldigt pålitlige Jerrold Immel (FAMILJEN MACAHAN, DALLAS).
Henry Silva spelar en ond militär som härjar i något gudsförgätet ökenland. Silva är så ond att han fuskar när han spelar schack! Han måste stoppas, så därför letar Michael Knights chef i KNIGHTRIDER upp MegaForce, som häckar i en öken de med. Av någon anledning bär MegaForcesoldaterna sandfärgade trikåer och har små väskor fastspända över bröstet; det ser ut som om de bär BH. Detta är en väldigt jämnställd armé, här finns inga ranker, men Hunter är något sorts ledare, eftersom han är tuffast av dem med sitt gyllene skägg och lika gyllene hårman ser han ut som Lejonkungen. Han har även ett smalt pannband.
Bruden som var den skalliga rymdtösen i STAR TREK THE MOTION PICTURE hänger också på till MegaForces högkvarter, hon är något slags hög officer fast i raffig klänning (och hon gillar att sitta bredbent), och hon vill med ut på uppdraget och stoppa Silva, men det får hon inte för Hunter. Fast efter att hon visat sig på styva linan och hoppat fallskärm blir de kära i varandra och pussas. Trots detta får hon inte följa med, men ändå.
MegaForce slår till och filmens sista halvtimme består mest av strider och action. Hur MegaForce har någon chans mot firendens stridsvagnar begriper jag inte; hjältarnas fordon ser mest ut som skrangliga beachbuggies från någon italiensk MAD MAX-kopia. Vissa är försedda med laserkanoner, andra med raketer, och alla motorcyklarna skjuter raketer hejvilt åt alla håll. Alla fiendens farkoster sprängs i luften, men ingen dör. Detta är ju en familjefilm här utkämpas intensiva krig där inga dör.
Det håller på att gå illa för Hunter på slutet och han är nära att missa ett transportflygplan som hinner lyfta, men tack och lov kan hans motorcykel flyga, så med hjälp av lite back projection flyger Hunter ombord på planet och joinar sina vänner. Han gör tummen upp mot kameran och bilden fryses.
Teamets lustigkurre är en cowboy som spelas av Michael Beck från THE WARRIORS och BATTLETRUCK.
Jag kan förstå att MEGAFORCE floppade. Filmen känns som pilotavsnittet till en TV-serie. Det hade förvisso kunnat bli en riktigt kul TV-serie, men som biofiolm känns det platt, tunt och billigt, trots alla tjoflöjtinslag. MEGAFORCE är en trevlig film att klämma till kaffet en söndagseftermiddag, i synnerhet om du gillar 80-talskitsch och fjant. Och gör du det är du säkert vuxen med marginal och tillhör inte filmens tilltänkta målgrupp.
Publicerat  av Pidde Andersson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar