torsdag 2 mars 2017

DVD: Twilight Zone - The Movie

Långfilmsversionen från 1983 av Rod Serlings klassiska TV-serie är i princip ihågkommen - och beryktad - för en enda sak: skådespelaren Vic Morrow och två små vietnamesiska barn omkom under inspelningen. I scenen, som av naturliga skäl är bortklippt i sin helhet, bär Morrow två barn över ett vattendrag under ett slag i Vietnam. Det krigas för fullt och de förföljs av en helikopter. Men något gick fel - helikoptern störtade och rotorbladen skivade upp Morrow och barnen. Det hävdades att regissören John Landis var påtänd när han filmade scenen, men 1987 friades han och filmteamet i ett domstolsbeslut. Klippet med olyckan läckte ut och återfinns på åtminstone en sådan där Death Scenes-video. Jag har inte sett den, och har heller inte lust att göra det.

I vilket fall: det här är en episodfilm med twist end-historier, av fyra regissörer - och väldigt ojämn. Det börjar med en ganska charmig prolog av Landis, i vilken Albert Brooks har plockat upp liftaren Dan Aykroyd. Men redan efter de därpå följande förtexterna börjar det halta.

Först ut är Landis historia med Vic Morrow. Morrow är en extremt hatisk man, en amerikansk patriot som hatar judar, svarta, asiater; you name it. Efter att ha suttit och svinat sig på en bar, går han ut och upptäcker att han hamnat i Frankrike under andra världskriget. Tyska soldater dyker upp, tar honom för jude och börjar jaga honom. Morrow flyr och hamnar då mitt i ett Ku Klux Klan-möte, där han tas för svart. Morrow flyr igen och hamnar då i Vietnam, där han beskjuts av amerikaner.

En ganska okej historia, men inget att skriva hem om.

En kompis till mig brukar hävda att bland det värsta som finns, är filmer om pensionärer som ska verka ungdomliga. Han har så rätt. För den andra episoden står Steven Spielberg, och inte helt oväntat är det smetigt sentimentalt på ett irriterande äckligt sätt. Scatman Crothers anländer till ett äldreboende, där han föreslår att gamlingarna ska leka lekar för att få ungdomen tillbaka. Så mitt i natten går de ut och leker, och då förvandlas åldringarna till barn - jävligt lillgamla, amerikanska barn. Men de kommer förstås på att de hellre vill vara gamla, men unga i själ och hjärta. Jerry Goldsmith gör sitt bästa för att de smöriga stråkarna ska låta som något av John Williams, och episoden är fullkomligt vidrig. Spypåse kräves för att se den.

Joe Dante är en regissör jag gillar - även om han hållit en ganska låg profil de senaste decennierna. Hans episod är väldigt Dante-esque. En ung, tjusig skolfröken backar på en liten pojkes cykel och kör ungen hem till hans bisarra hem. Där presenteras hon för hans lika bisarra familj. Det visar sig att alla konstigheter beror på att allt pojken önskar sig slår in: det visas bara tecknad film på TV, det serveras bara skräpmat, hans syster som tjatar för mycket har blivit av med sin mun, och så vidare. Som alltid är fallet hos Dante, dyker det upp en del kul folk. På en sylta jobbar Dick Miller, vars rollfigur heter Walter Paisley - det hette han även i Dantes THE HOWLING, och ursprungligen spelade Miller Paisley i Roger Cormans A BUCKET OF BLOOD 1959. Kevin McCarthy från VÄRLDSRYMDEN ANFALLER är pojkens farbror.

Tyvärr tycker jag inte att episodens slut är något vidare - men det är bra fram tills dess.

Den sista episoden, av George "Mad Max" Miller, brukar anses vara den bästa. Här är John Lithgow den extremt flygrädde passageraren som upptäcker att det sitter ett monster på flygplansvingen och äter upp och sliter sönder motorerna. Självklart är det ingen annan som ser monstret eller tror på honom. Och ja, det här är nog den bästa episoden - men den känns allt lite för lång.

Jag sätter ett samlat betyg på hela filmen, och är jag snäll - vilket jag är - blir det en trea.









Skriven: 2008-03-24

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar