torsdag 2 mars 2017

DVD: Paradise Alley

Någon gång alldeles i början av 1980-talet köpte jag ett begagnat exemplar av romanen "Paradise Alley" av Sylvester Stallone - jag menar, vem vill väl inte ha en roman av Stallone i bokhyllan? Inget bibliotek är komplett utan en sådan. Men om det verkligen är Stallone själv som skrivit romanen låter jag vara osagt.

Däremot skrev han manuset till filmen PARADISE ALLEY, vilken också blev hans regidebut. Dessutom spelar han huvudrollen. Ja, inte nog med det - han passar även på att sjunga filmens ledmotiv, något han gör med liv och lust. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det var Studio S-bossen SEO som i en gammal recension i Scandinavian Film & Video skrev att Rambo kan lägga puffran på hyllan i nästa film och istället sjunga ihjäl fienden.

PARADISE ALLEY utspelar sig i New York 1946. Stallone är Cosmo, en driftig ung man i keps, halvlångt hår och med piratring i örat (vilket vi ju alla vet var ofta förekommande i New York på 40-talet). Cosmo hankar sig fram på diverse småjobb och lurendrejerier. Hans bror Lenny (Armand Assante) har dock ett riktigt jobb, vilket han vantrivs med. Tredje brorsan Victor (Lee Canalito) är en urstark biff. Kanske lite bakom flötet, men det är även Cosmo och Lenny.

Cosmo får för sig att de kan tjäna pengar om de låter Victor brottas på den skumma klubben Paradise Alley, där det anordnas wrestlingmatcher. Stället drivs av Joe Spinell, som clownsminkad agerar MC.

Det går bra för Victor, Lenny blir besatt av att vara manager och tjäna pengar, och Cosmo tycker att cirkusen börjar gå för långt. Dessutom blandar sig stadens gangstrar i leken. Med andra ord, det är snart dags för en ödesmatch à la Rocky.

PARADISE ALLEY är en rätt konstig film. Väldigt konstig, till och med. Jag satt ofta och undrade vad jag tittade på. Stallone verkar försöka göra något slags nostalgisk New York-skildring av den typ Scorsese och de pojkarna är bra på. Eller varför inte jämföra med Will Eisners lika nostalgiska seriebetraktelser? Det är meningen att det ibland ska vara lite drama och grejor - Cosmo är kär i en brud som spelas av Anne Archer, som tidigare var ihop med Lenny. Men nu älskar hon Lenny igen, så Cosmo blir putt. Och Victor är betuttad i en asiatisk tjej och vill köpa en husbåt.

Men inte nog med detta, det ska även vara uppsluppen komedi, med bisarra rollfigurer. Filmens gangstrar ärt verkligen bisarra.

Jag gillar Armand Assante, han är alltid bra. Men Stallone är med i nästan alla scener - och han gör sig bästa för att vara en kul typ publiken ska gilla. Den i vanliga fall ganska tystlåtne actionhjälten har här världens mundiarré, han babblar på konstant med lätt italiensk brytning, och försöker hela tiden vara lite charmigt tokig. Effekten blir hur bisarr som helst. Det är nästan osannolikt konstigt. Detta måste ses! Plus för att det dessutom förekommer en apa i filmen.

Pianisten på en bar spelas av Tom Waits, och vem är det som är sångaren i bandet, om inte Frank Stallone. Cosmo säger att han inte gillar sångaren. Laszlo Kovacs står för fotot och Bill Conti har komponerat musiken. Studio S gör en stor sak av att Statens Biografbyrå klippte i fem scener inför filmens Sverigepremiär och att den nu är oklippt för första gången. Men 1978 klippte censuren i alla scener som var tuffare än BRÖDERNA CARTWRIGHT. Exakt vad som klipptes har jag inte brytt mig om att kolla upp, men jag tycker att den här oklippta versionen känns väldigt barntillåten.

Sjutton år senare spelade Stallone och Assante åter bröder - då i JUDGE DREDD.












Skriven: 2008-10-28

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar