fredag 3 mars 2017

Bio: The Wrestler

Golden Globes, BAFTA-statyetter, Oscarsnomineringar, oändligt många positiva artiklar - självklart var jag nyfiken på THE WRESTLER: "Mickey Rourkes comebackfilm" (...Men var det inte SIN CITY som var comebacken?).
Den känns ganska avlägsen nu, tiden då Mickey Rourke var het. Det var under några år i början och mitten av 1980-talet, då Rourke ansågs vara en skådis som gick i samma fotspår som DeNiro och Pacino i filmer som FIKET, RUMBLE FISH, DRAKENS ÅR och ANGEL HEART - i synnerhet den sistnämnda gjorde oerhört stort intryck på mig, men nu är det längesedan jag såg den. Ja, och så var han ju med i 9½ VECKA. Gamla fina tidningen Scandinavian Film & Video hade en gång en krönika av Hollywoodkorrespondenten Niklas Crammer, där Crammer poserade med Rourke på en bar! (Crammer blev senare porrfilmsregissören Nic Cramer) Det var väl från och med WILD ORCHID det började gå på tok med karriären. Han satsade på en misslyckad boxningskarriär och, tja, ni kan storyn. Sönderslagen, sönderopererad, oigenkännlig, och med en karriär som birollsinnehavare i direkt-på-DVD-filmer, var Rourke uträknad. Med andra ord, dags för honom att göra en John Travolta!
Så har vi då sporten wrestling. Alltså amerikansk fribrottning. Jag har flera vänner som älskar wrestling, som är jävligt kunniga. Själv kan jag ingenting och har knappt sett någon wrestling. Fast det beror väl på mitt allmänna ointresse för lek, spel och idrott. På sin höjd kan jag titta på Ultimate Fighting, vilket jag gjorde nattetid under Göteborgs filmfestival, eftersom det inte fanns någon DVD-spelare i lägenheten jag lånade och övriga kanaler visade fullkomligt osebara program. Ultimate Fighting - hårda karlar som spöar skiten ur varandra så att blodet sprutar, och gör detta på riktigt. Synd bara att det finns regler och att de har möjligheten att ge upp genom att knacka på motståndaren. Är jag verkligen så här blodtörstig? Tydligen.
I wrestling är matcherna oftast uppgjorda på förhand, även om det såklart inte är helt ofarligt att syssla med sporten. Att rumla omkring med en 150-kilos biff över sig är väl inget man längtar efter att göra.
Mickey Rourke är den överårige Randy "The Ram" Robinson, som var stjärna på 80-talet. Nu bor han i en husvagn på en trailer park, ja knappt det, eftersom han knappt kan betala hyran för husvagnen. Han är white trash och umgås bara med white trash. Hela hans omgivning stinker white trash. Miljöerna är trista, gråa och fula, något som understryks av det gryniga fotot. The Ram har en dotter som inte vill veta av honom, då han övergav familjen för att satsa på brottarkarriären. Uppmuntrad av strippan Cassidy (Marisa Tomei) som The Ram är förälskad i och överårig även hon, gör han tafatta försök att bli sams med dottern.

Och så brottas han. Han är för gammal, men han ger inte upp. Han skadar sig, han ser till att skada sig genom att snitta sig med rakblad för att matcherna ska se blodiga och farliga ut, och en dag börjar hjärtat att svikta. Han opereras och får order om att lämna brottningen. Han tvingas ta ett jobb i en affär, där han står i köttdisken, något han anser förnedrande. Fast han har väl förnedrats hela sitt liv, The Ram.
THE WRESTLER visar sig vara mer independent i stilen än jag väntade mig. Jag trodde att den skulle vara lite mer slickad, men det här är kornigt och dokumentärt. Handhållen kamera och flera birollsskådisar och statister antar jag är vanligt folk och inte skådisar. Nej, där är jag inte säker, men nog känns det som att till exempel kunderna i köttdisken och brottarna i omklädningsrummen är just kunder och brottare. Det är väldigt realistiskt.
Just scenerna i köttdisken gillar jag extra mycket - jag skulle nästan vilja se en hel film som bara handlar om före detta brottare som säljer kött! Men här finns många andra, bra scener med den lätt patetiske med sympatiske The Ram som älskar 80-talshårdrock. Detta leder till ett kul soundtrack med just 80-talshårdrock; Accept och pojkarna. På den specialkomponerade filmmusiken är det Slash som hanterar gitarrerna. Fast Bruce Springsteens låt "The Wrestler" till eftertexterna är väldigt anonym och låter som allt annat Springsteen gjort de senaste tjugo åren.
Just det, jag höll ju på att glömma brottningsmatcherna. Här finns flera stycken, och min favorit är nog den där en tosig motståndare använder sig av häftpistol, taggtråd och slår glasbord i nöten på The Ram.
THE WRESTLER är en ganska sentimental film, och kanske aningen klyschigare än jag räknat med - men regissör Darren Aronofsky lyckas undkomma fällorna, hanterar scenerna väl och vet att avbryta i tid, vilket förhindrar till exempel slutet från att bli löjligt.
Aronofsky fyllde förresten 40 samma dag THE WRESTLER pressvisades i Malmö, och tydligen är det han som - minst sagt oväntat - ska göra den extremt onödiga nyinspelningen av ROBOCOP nästa år!
 



(Biopremiär 13/2)
Skrivet av Pidde Andersson 14 februari 2009 klockan 13:58

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar