fredag 3 mars 2017

Bio: Watchmen

1986 kom Alan Moores och Dave Gibbons 12-delade serie Watchmen första gången. På den tiden var det här med miniserier - serietidningar som utkommer i ett begränsat antal nummer - något nytt. Tidningar med fler delar än sex kallades maxiserier, men det verkar folk ha glömt bort idag. Dessutom refererar de flesta numera till Watchmen som en serieroman, vilket det förvisso är, och tänker på de tjocka bokutgåvorna. Faktum är att Watchmen hamnat på Times lista över 1900-talets bästa romaner - inte illa pinkat av en superhjälteserie!

Själv läste jag aldrig den amerikanska utgåvan - då - utan den svenska, som Semic gav ut 1987. I denna version blev det minsann en miniserie, eftersom de körde två amerikanska nummer per svenskt nummer. Denna utgåva blev även kritiserad på grund av en slarvig översättning, där figurerna bytte namn från nummer till nummer. 1990 gav Medusa ut hela serien i nyöversättning som en inbunden bok, och en kul detalj här, är att Bra Böcker skickade ut den i ett av sina medlemspaket som ett experiment. Hur skulle en serie mattas av medlemmarna? Jag har ingen aning om hur det gick, men jag kan tänka mig att de medelålders svenskarna som fick den undrade vaffan det här var - ett kulört seriealbum?! 2006 kom serien ut i en tredje översättning från Egmont.
1980-talet var årtiondet då vuxenserierna slog igenom och serieförfattarna plötsligt blev de stora stjärnorna, ofta framför tecknarna. De tre största var amerikanerna Frank Miller och Howard Chaykin (vilka båda även tecknade) och britten Alan Moore, som skrev serier för den amerikanska marknaden. På den tiden tyckte jag alltid att Miller var den största stjärnan, och det tycker jag fortfarande. Chaykins magnum opus American Flagg! har jag inte läst sedan den kom ut. Alan Moore tyckte jag ofta var lite väl pretentiös - det var kanske därför han blev den mest uppburne i kritikerkretsar.

Men Watchmen, som dekonstruerar och rekonstruerar superhjältegenren, gillade jag verkligen - då. I slutet av 90-talet gjorde jag ett försök att läsa om serien, men gav upp. Det kändes lite grann som om tiden sprungit förbi den, lite för mycket Häftigt 1986. Inför filmatiseringen har en lång rad kulturskribenter nämnt serien och konstant omnämnt den som världens bästa tecknade serie någonsin, som om det inte gjorts några serier före och efter Watchmen. Alldeles nyligen läste jag serien igen, och nu tyckte jag åter att den var bra, även om jag har rätt många invändningar. Den är bitvis för pretentiös, och en del inslag - som de återkommande avsnitten ur en (fejkad) gammal piratserie irriterar en del. Men visst, detta är seriekonst som bäst. Fast för mig är Frank Miller fortfarande en större stjärna än traderöven Alan Moore.

Alan Moore är en kuf och hans namn syns inte i filmens för- och eftertexter. Han vill inte ha med filmen att göra. Bland annat beroende på hans missnöje med tidigare filmatiseringar av hans verk, som den pissusla THE LEAGUE OF EXTRAORDINARY GENTLEMEN (som fick den svenska titeln THE LEAGUE), FROM HELL, vilken var rätt okej, och V FOR VENDETTA, som jag gillade. Däremot ståtar Dave Gibbons stolt med sitt namn i förtexterna.
Redan ett par år efter att serien kommit ut, började det att pratas om en filmatisering. En lång rad regissörer var inkopplade, en av dem var Terry Gilliam, och kanske ska vi vara tacksamma för att han inte fick jobbet, eftersom han aldrig kan hålla sig till originalstoryn. Vid ett tillfälle skulle Arnold Schwarzenegger spela dr Manhattan och när han tillfrågades om han skulle gå med på att spela en blå, naken jätte med rakad skalle, svarade han "Ja, om det finns någon mening med det". Nu fick han aldrig rollen, men han spelade ju mr Freeze i BATMAN & ROBIN, där han var blåaktig och hade rakad skalle...

Till slut blev det Zack Snyder som regisserade WATCHMEN. Snyder har tidigare gjort den utmärkta nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD, och den omdiskuterade knasfilmen 300, som filmjournalisten Jan Lumholdt kallade "Asterix för vuxna".

Ni som läst mina tidigare blogginlägg om WATCHMEN vet att jag var skeptisk till filmen. Framför allt är serien nog lite för komplex för att kunna filmatiseras. Och så kom en trailer, som inte precis lovade gott. Det såg lite tacky ut. Ett par veckor innan den amerikanska premiären kom de första recensionerna, och de var relativt negativa. Men när filmen väl gick upp på bio i USA, kom det lika många, om inte fler, positiva recensioner - bland annat satte Roger Ebert högsta betyg. Dessutom går filmen bra på bio i USA, det är den film med en "R-rating", det vill säga barnförbjuden till skillnad från andra superhjältefilmer, som gått bäst den här säsongen på året genom tiderna, eller hur det nu var.
Nu har jag sett filmen - och gissa om jag blev överraskad! Kors i taket om jag inte tyckte att det här var BRA! Riktigt bra, till och med. Redan under den tjusiga förtextsekvensen kände jag att jag nog verkligen skulle gilla det här i ytterligare dryga två timmar och 45 minuter. Annars brukar jag inte stå ut med så långa filmer.

Vågar jag på att försöka återge handlingen i korthet? Okej. På 1940-talet, i ett alternativt USA, fanns det en superhjältegrupp (varav inga medlemmar hade superkrafter) som kallade sig Minutemen. De var maskerade brottsbekämpare i lustiga dräkter. Efter ett par decennier vände sig staten och folket mot alla maskerade hjältar, som ansågs farliga och dessutom tvingades de avslöja sina identiteter (à la Marvel Civil War-jippo häromåret). En lesbisk hjältinna mördades för att hon var oanständig, en annan kille fastnade med sin mantel i en dörr och blev då skjuten, en tredje spärrades in på mentalsjukhus, och så vidare. Nya hjältar och arvtagare till Minutemen tillkom, men lade av och började leva vanliga liv. Alla utom en viss dr Manhattan (Billy Crudup); den ende som faktiskt har superkrafter. Efter en olycka på 50-talet, blev han något slags kärnkraftsman - och blå, naken (hans stora organ exponeras flera gånger) och med rakad skalle, och hans krafter är direkt gudalika. Den amerikanska staten använde den avhumaniserade doktorn och han fick bland annat rycka in i Vietnam och rensa upp.

1985 blir plötsligt den forne hjälten The Comedian (Jeffrey Dean Morgan) mördad. Comedian var psykopaten i gruppen - och menar jag verkligen en tvättäkta, mordisk våldtäktsman till psykopat. Den märklige och illa omtyckte Rorschack (Jackie Earle Haley), sociopat och mordisk sociopat, börjar nysta i fallet och kommer fram till att någon mördar de forna superhjältarna - så han uppsöker dem för att varna dem, och hitta mördaren. Det är Night Owl II (Patrick Wilson, som ser ut som en ung Chevy Chase), som tog över efter 40-talets uggla (Stephen McHattie), Silk Spectre II (Malin Åkerman), dotter till den förra hjältinnan (Carla Gugino) och som lever ihop med dr Manhattan, och så är det Ozymandias (Matthew Goode) - "världens smartaste människa" som blivit mångmiljardär på att marknadsföra sig själv med en massa merchandisingprodukter och annat.

Inte nog med att att någon mördar superhjältar - världen står på randen till ett kärnvapenkrig. USA och Sovjet är i luven på varandra och president Nixon, som valts om för tredje gången, har fingret på knappen. Domedagen är på intågande.

Att filmen varar i nästan tre timmar tänkte jag knappt på, för jag satt som uppslukad av det här. WATCHMEN är verkligen fantastisk att titta på! Snyder är väldigt trogen Gibbons seriesidor och plastigheten från trailern syns inte till. Ofta kände jag nackhåren resa sig av ögongodiset.

Skräckfilmstidningen Fangoria har rapporterat om filmens make up-effekter. Då undrar man varför Fango intresserar sig av en superhjältefilm - men de många actionscenerna är extremt ultravåldsamma. Vi pratar splatterfilm här. Armar och ben knäcks, händer sågas av, köttyxor tjoffar i huvuden, och folk skjuts ner så att blodet sprutar. Allt extremvåld kan kanske avskräcka en del tittare, men vill man ha fet action får man valuta för pengarna.

Sex får vi också, minsann! Det är inte bara dr Manhattan som viftar med talangen; Silk Spectre II har en höjdarscen - stort plus för de lårhöga lackstövlarna!

Nå, helt perfekt är filmen inte. Slutet blir lite väl utdraget på värsta Peter Jackson-sätt; det känns som om Snyder kört fast. Och det blir lite pretentiöst. Den där humorbefriade dr Manhattan får den grubblande filosofen Silversurfaren att framstå som en vitsande göteborgare.

Vidare tycker jag att musikvalet är rätt klyschigt. Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Leonard Cohen, Nena... Snark. Men, okej, på något märkligt sätt passar de rätt bra i filmen ändå.

Okej, efter flera års väntan är så WATCHMEN här - och jag ger den mitt godkännande! Frågan är om jag inte föredrar den här framför den aningen överskattade THE DARK KNIGHT. Men jag får kanske se om filmen för att kunna avgöra det (SPIDER-MAN 2 är fortfarande den bästa superhjältefilmen).
För övrigt innehåller WATCHMEN en ond dvärg.







Skriven: 2009-03-12

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar