fredag 3 mars 2017

Bio: The Spirit

Detta lär bli mitt livs mest smärtsamma recension. Igår skrev jag ett kort inlägg om att se film utan skygglappar, och nämnde mina känslor inför Frank Millers filmatisering av Will Eisners klassiska serie. Idag såg jag filmen.

Frank Miller och Will Eisner. Två personer som har inspirerat mig och betytt oerhört mycket för mig - de har hela tiden haft fingrar med i mitt liv och min karriär. För mig var de som rockidoler när jag växte upp, och det har de även varit sedan jag blev vuxen. Nu är förvisso Eisner död sedan ett par år tillbaka, men han var aktiv serieskapare in i det sista - han var en bit över 80 när han gick bort.

Det måste ha varit i slutet av 1970-talet jag läste The Spirit för första gången. Jag köpte Comics - Den stora serieboken 8 på en bokrea, och där fanns några avsnitt. 1979 kom utmärkta gratisboken En bok om Carlsen Comics, med ett kapitel om Eisner och The Spirit. Jag blev otroligt fascinerad. Jag letade upp det första seriealbumet på svenska, som Carlsen gav ut 1976. Jag hittade till och med ett nummer av Serie-Nytt, där figuren var med som "Skuggan". Och ja, senare började Spirit gå i Fantomen - och besynnerligt nog klagade många läsare. Uppenbarligen var Spirit alltför avancerad för läsare vana vid Mandrake och inget annat.

Under 80-talet började jag tjäna egna pengar som jag ofta lade på serier, så jag prenumererade på samtliga amerikanska Eisnertidningar från Kitchen Sink, och köpte alla album som kom ut på svenska.

Och under 80-talet upptäckte jag förstås även Frank Miller, som jag följde slaviskt. Miller var antagligen den som fick mig att ge upp planerna på att bli serietecknare och istället satsa på manusförfattande, vilket jag är bättre på. Det var ju främst manusen som var Millers styrka - åtminstone i början.

Frank Miller skrev manusen till filmerna ROBOCOP 2 och 3, något som var en dålig erfarenhet för honom. Han gillade inte att filmbolagen lade sig i och ändrade på precis allt - så Miller tackade för sig och lämnade Hollywood. Men i och med filmatiseringarna av SIN CITY och 300 blev Miller plötsligt hetare än het i Hollywood. Miller gjorde även en intervjubok med Eisner. Jag har inte läst den, men jag läste någonstans att den boken är en av orsakerna till att Miller tillfrågades om att regissera filmen THE SPIRIT.

Det här är inte första gången The Spirit filmatiseras. Redan 1987 kom en TV-pilot med Sam Jones (Blixt Gordon) i huvudrollen. Jag såg den på dansk TV när den var hyfsat ny, och långt senare tror jag den gick på TV4. De flesta hatade den här filmen, men själv tyckte jag den var rätt kul. Visst, de hade ändrat en hel del i konceptet, men Jones var otroligt porträttlik och slagsmålen såg precis ut som i serien. Dock är jag inte förvånad över att piloten inte ledde till en TV-serie.

Och här har vi nu Frank Millers långfilm.

Jag älskade SIN CITY. Verkligen. Filmen var en av årets bästa. Men här hade Miller hjälp på regisidan av rutinerade Robert Rodriguez. THE SPIRIT har Miller regisserat helt på egen hand - och det skulle han inte ha gjort. Jag undrar vad i helvete Miller tänkte på när han gjorde filmen. Det känns som om en av mina idoler kastar skit på en annan av mina idoler - istället för att hylla och respektera.

Som jag skrev i mitt inlägg från igår, har Miller och Eisner i princip bara två saker gemensamt: Storstaden och avancerat, innovativt serieberättande. Millers serier har ett helt annat stuk, en helt annan ton än Eisners. Filmen THE SPIRIT har därför blivit något helt annat än vad vi ville ha - detta är THE SPIRIT GOES SIN CITY.

I de äventyr som tecknades vid seriens start 1940, var The Spirit en ganska traditionell maskerad hjälte. Men efter 1945 och fram till att serien upphörde i början av 1952 - the Post-War Episodes - gjorde Eisner något helt annat och unikt. Hjälten The Spirit blev bifigur i sin egen serie. De korta sjusidors-episoderna handlade oftast om helt andra personer; serierna var betraktelser av livet i Central City (Eisners älskade New York) och ofta i de lägre samhällsklasserna. Spirit förekom mest för att motivera seriens titel.

Så icke i filmen THE SPIRIT. Här spelar Gabriel Macht en ganska traditionell hjälte, som har huvudrollen och syns i bild mest hela tiden - och även fungerar som berättare. Och av någon anledning har Miller försett honom med något slags superkrafter. Jag kan inte påminna mig om att Eisners Spirit hade övernaturliga krafter - hade han det? Nerskjutne polisen Denny Colt som återkommer som den maskerade
brottsbekämparen The Spirit var väl bara skendöd? Men i Millers film har Colt återuppstått från de döda och försetts med något slags superkrafter.

En vilt överspelande Samuel L Jackson i märkliga kläder är skurken The Octopus, som terroriserar Central City - i Millers version är det inte 40-tal, utan nutid med retroinslag à la Gotham City i Tim Burtons filmer. The Octopus’ högra hand Silken Floss spelas av Scarlett Johansson. Samtidigt dyker Denny Colts ungdomskärlek Sand Saref (Eva Mendes) upp och har blivit en skurkaktig femme fatale. Och vad händer när alla de här drabbar samman?

Ingenting.

Just det, det händer en massa i filmen, men samtidigt absolut ingenting. THE SPIRIT är en film som står och trampar vatten i en timme och 43 minuter. Jag vet inte vad Miller sysslar med. Det här är så inkompetent att jag saknar ord. Stora delar av filmen upptas av långa, statiska scener där folk står eller sitter och pratar - det här är filmad teater. Inte nog med det - dialogen är ofta chockerande usel och scenerna så korkade, att det blir filmad skolteater. I synnerhet en bisarrt underlig scen där The Octopus och Silken Floss uppträder i naziuniformer och babblar med en fastbunden Spirit framför naziregalia och stora hakkors håller på i en evighet.

Inga av de övriga scenerna eller rollfigurerna tillför något. Polischef Dolans dotter Ellen är kär i The Spirit, men av detta görs det inte mycket. Ebony White och andra bifigurer från serien saknas helt. Vidare är filmen totalt humorbefriad och gravallvarlig - även om jag misstänker att det ska vara kul emellanåt. Visst, en del actionscener är kanske lite häftiga, men det räcker inte - inte alls. Här och var hyllas serielegender; en gata är döpt efter Jerry Iger (Eisners partner i början av karriären) och ett företag heter Ditko’s (efter Spindelmannentecknaren Steve Ditko).

Och så har vi det här med filmens look. THE SPIRIT ser ut som SIN CITY. Jag begriper inte varför. Om nu Miller ville göra ytterligare en film i samma stuk, varför använda sig av The Spirit och Will Eisners värld? Detta har ingenting med The Spirit att göra. Varför hittade Miller inte bara på en ny figur?

Den största frågan är förstås varför Frank Miller gjort så här mot en klassisk, världsberömd serie. Jag trodde ju att Miller älskade The Spirit och Eisner. Det gör han säkert också. Så varför i helvete gjorde han så här?

Ibland slänger jag ur mig "Hellre en stark yta än ett grumligt djup" - men någon måtta får det vara. Det här är enbart yta. Det är totalt själlöst och stendött, ingenting känns äkta någonstans.

Det här känns bara ledsamt. THE SPIRIT är en av mitt livs största besvikelser. Och eftersom den fick usel kritik och floppade publikt i USA, lär man väl inte kunna hoppas på att någon kommer att försöka ge sig på att göra en ny, värdig filmatisering. Åtminstone inte inom en överskådlig framtid.

När Stephen King regisserade MAXIMUM OVERDRIVE 1986 sa han själv efteråt att han troligen gjort 1980-talets motsvarighet till PLAN 9 FROM OUTER SPACE. Jag hoppas att Miller har samma självinsikt som King - även om Miller inte är den som kan kallas en muntergök med självdistans. 










Skriven: 2008-12-30

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar