fredag 3 mars 2017

Bio: Sagan om Despereaux

Återigen dags för en ny animerad barn- och familjefilm. Den här gången är det Universal som utmanar Disney, Pixar och Dreamworks med SAGAN OM DESPERAUX, baserad på en barnbok av Kate DiCamillo. Nej, jag har aldrig hört talas om boken. Efter att ha sett filmen vill jag inte läsa den heller.

Eller... Sett och sett. Jag var där. Jag satt i biofåtöljen. Duken var framför mig. Filmen rullade. Men liksom flera av de få övriga, närvarande recensenterna, hade jag ett helvete att hålla mig vaken.

Desperaux är ett ganska uselt namn på en figur i en barnfilm, hur ska småbarn kunna läsa och uttala ett namn även vuxna har problem med?

Desperaux är i alla fall en liten mus med skitstora öron. Han är en godhjärtad typ som gillar att läsa böcker. En dag ska han straffas för något, jag tror det var för att han vägrar vara rädd som en mus, och hissas ner i en brunn för att tvingas leva i mörkret bland de onda råttorna. Där nere har även en snäll råtta hamnat. Och de har problem. I råttriket härskar nämligen en synnerligen ond råtta. Denna illasinnade typ anordnar ibland gladiatorspel och det blir rena Thunderdome av tillställningarna (vilket jag personligen tyckte var fräckt).

I slottet förekommer även en konstig kock som är polare med något slags grönsaksvarelse jag inte förstod mig på, och så finns där en ljuv prinsessa som inte alltid är så snäll, och så figurerar en tjock piga med stor näsa som gillar en tjock kille som verkar efterbliven.
Och så händer det en del saker jag inte höll ordning på, eftersom handlingen är förvirrad och filmen tråkig - åtminstone för mig som är vuxen. Jag nickade till. Flera gånger.

SAGAN OM DESPERAUX börjar bra, men en massa kända skådespelarnamn i förtexterna. Men efter ett par minuter förtas nöjet när det visar sig att eländet är dubbat till svenska - och ja, Niclas Wahlgren tillhör röststallet. Totalt könlösa röster.

Värre blir det när filmen kommer igång och jag konstaterar att designen är ful som stryk. Desperaux själv och några av mössen ser bra ut, liksom de elakaste råttorna. Men framför allt människorna ser för jävliga ut. Likbleka, likstela, vanställda vandrar de omkring som i ett TV-spel från 1996.

Jag vet inte riktigt vem som kommer att uppskatta det här. Små barn kommer inte att förstå handlingen och den udda moralen, och dessutom lär de bli skrämda från vettet av de otäcka råttorna. Äldre barn kommer att tycka att filmen är fånig, medan vuxna sannolikt kommer att somna.

Regissören Sam Fell, som här samarbetar med förstagångsregissören Robert Stevenhagen, har tidigare bland annat gjort den betydligt bättre FLUSHED AWAY, som ju är en kul film. Så det är allt lite märkligt att det gick så fel den här gången. Det känns som om man försökt kombinera RÅTTATOUILLE med SHREK och en del annat.

...Och slutligen konstaterar jag ännu en gång att jag nu är fruktansvärt trött på på 3D-animerad film. Nu vill jag se ordentlig, traditionell tecknad film i 2D!












Skriven: 2009-01-14

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar