fredag 3 mars 2017

Bio: Pride and Glory

Snörliven är trängre än någonsin i Jane Austens PRIDE AND GLORY. Kjolarna frasar när pigorna springer över hedarna och...
I helvete heller. För titeln till trots är PRIDE AND GLORY så långt ifrån Jane Austen man kan komma, även om i princip alla Austens böcker hade sådana här titlar.
Platsen är New York - och det är ett grått och skitigt New York; det är inte den neonglittrande bläckfisken i nattens mörker, utan snarare stadsdelar som ser ut som Rosengårds baksidor. I centrum har vi familjen Tierney: före detta polischefen Francis, Sr (Jon Voight), hans son Francis, Jr (Noah Emmerich), som är den nye polischefen, och så Juniors brorsa; snuten Ray (Edward Norton). Bröderna har även en syster; Abby (Jennifer Ehle), som har barn med ännu en snut - Jimmy (Colin Farrell).
Att hon är ihop med Jimmy är inte så bra - eftersom Jimmy och några snutpolare har bildat ett kriminellt, hänsynslöst gäng, som inte drar sig för grov misshandel och mord. Francis, Jr vet lite mer om vad som försiggår än han vågar säga, och den rättrådige Ray står upp till knäna i lik och anklagelser.
Ett rått, smutsigt och välspelat drama, så kan man sammanfatta PRIDE AND GLORY.

För allt våld och blod till trots, är detta ingen egentlig snutthriller - jag
 kan inte påstå att jag upplever filmen som spännande, att jag känner för rollfigurerna och undrar hur det ska gå för dem. Däremot är handlingen intressant.
PRIDE AND GLORY är långt ifrån en glassig film; fotot är rakt på, "in your face" - och detta ger anrättningen en kraftigt dokumentär prägel. Vore det inte för alla kända skådisar, hade jag kunnat ta stora delar av filmen som dokumentära.
...Men aldrig får jag vara riktigt glad. Jag känner hur en fyra i betyg hänger i luften. Jag är väldigt nära att sätta den där fyran. Men... PRIDE AND GLORY är liksom så många andra filmer nuförtiden alldeles, alldeles för lång 130 minuter. Man hade lätt kunnat kapa en halvtimme. Och i en av slutscenerna går man lite för långt i Rays rättrådighet, när han och skurken lägger pickorna på bordet för att göra upp med knytnävarna, som vore de cowboys. Det är kanske någon irländsk grej, men det funkar inte.
Så Gavin O’Connors film får allt nöja sig med tre dvärgar.
 




(Biopremiär 21/1)
Övriga recensenter var inte sådär jätteimpnerande. En tvåa i Svenskan och HD (en ny tjej recenserar och klagar på att filmen är testosteronstinn, vilket jag tycker är ett plus - det görs för lite grabbaction idag) och treor i DN och Ystads Allehanda (TT-recension).
Skrivet av Pidde Andersson 19 januari 2009 klockan 16:36

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar