fredag 3 mars 2017

Bio: Iron Maiden: Flight 666

Högstadiet. Kan det ha varit 1981? Jag kommer ihåg att jag satt hos Bengan Pittårsen på Music Corner och lyssnade på "The Number of the Beast"-albumet och stirrade hänförd på det tuffa omslaget. Jag köpte sällan skivor där, allra minst Iron Maiden, men jag gick dit rätt ofta bara för att lyssna.
Jag var aldrig någon Iron Maiden-fan. Visst, jag hade inte något emot deras musik, men jag befann man vid ingången till en ny fas i mitt musikintresse. Jag var förstås stor KISS-fan sedan lågstadiet, men dels började KISS bli ointressanta i början av 80-talet, när plötsligt den där Vinnie Vincent dök upp, och sedan åkte sminket och därmed mystiken bort. Jag började istället lyssna på svensk rock; Thåström och pojkarna. Fast KISS återkom senare i mitt liv. Det är det band som betytt mest för mig och min karriär på alla plan. Ett band som sammanfattar allt jag gillar: serietidningar, superhjältar, skräck, science fiction, rock ’n’ roll.

Men Iron Maiden hade tuffa skivomslag. Och här har vi nu en tvåtimmarsdoku-mentär om bandets maffiga turné år 2008. Går det att se på en sådan film även om man inte är die hard-fan? Svar: Ja!

Gubbarna - för de ser ut som gubbar i peruk - i Iron Maiden beslutar sig för att ge sig ut på karriärens mest unika turné och flyga världen runt i sitt privata plan Eddie Force One, Flight 666, och bland annat uppträda i länder de aldrig tidigare varit i. Bruce Dickinson håller själv i spakarna i cockpiten, och han ser verkligen ut som en förtroendeingivande pilot när han dyker upp i sin uniform - det enda som saknas är att han med dansk brytning säger "Dis is kaptajn Jensen-Olsen-Jensen who velcomes you aboard dis flight to...".

Under de två timmarna får vi se bandet uppträda på diverse jättearenor, varvat med klipp där de spelar golf, tennis, fotboll eller besöker inkagravar, och så figurerar en del skojiga fans. Absolut bäst är scenerna från Japan, med små förkomna flickor som pratar rolig engelska och en säger "I want to become Steve Harris’ daughter." Även den inledande konserten i Indien är kul, det är något speciellt med indier som iförda Maiden-T-shirts gör horntecknet.

En stor del av filmen utspelas i Sydamerika, bland annat i Colombia, där soldater plockar publiken på kameror och mat (!) innan konserten, och vuxna män ses gråta när tillställningen är slut, efter som de fått uppleva något de längtat efter hela livet.

I Brasilien intervjuas en präst vars predikningar bygger på Maidens texter och han tar av sig skjortan och visar sina nästan 200 Maidentatueringar. Tyvärr får vi inte se exempel på denne bisarre gubbes predikningar. I Mexico bjuds det på mariachis och kopulerande hundar.

FLIGHT 666 är en väldigt trevlig film. Bandmedlemmarna är några medelålders chums och det förekommer inga som helst konflikter, inga bråk, inga problem, inga droger, inget supande, det är som en lyxutflykt för rockgubbar. Dessutom ser de alltid ut att ha kul när de uppträder - de skrattar och är glada på scen istället för att se hårda och tuffa ut. Det enda som hotar idyllen är när Nicko McBrain får en golfboll på handleden, men han repar sig inför kvällens konsert. Steve Harris’ döttrar är också med på turnén och pratar om hur blyg och snäll farsan är.

Min enda större anmärkning är att filmen blir lite lång och tjatig med likartade bilder på fans som gör horntecknet och skriker varje gång planet (som för övrigt ser tjusigt ut med Maidenloggan på sidan) anländer till ett nytt land - för turnéns alla länder kom med i filmen. Men jämför man med till exempel Scorseses Rolling Stones-film, vänder sig FLIGHT 666 till en bredare publik, i varje fall upplever jag det som så. Gillar man inte Stones, kan den rullen - som bara är en konsert rätt upp och ner - bli rätt trist. FLIGHT 666 är mest tjoflöjt och glada upptåg mest hela tiden. Alla verkar så trevliga och vardagliga.

Det är även intressant att notera att Bruce Dickinson kommer undan med att uppträda iförd uniform och vifta med Union Jack - tänk vilket jävla liv det blivit om sångaren i ett svensk hårdrockband gjorde entré iförd karolinuniform och med svenska fanan i högsta hugg!

Det är även intressant att notera att Bruce Dickinson kommer undan med att uppträda iförd uniform och vifta med Union Jack - tänk vilket jävla liv det blivit om sångaren i ett svensk hårdrockband gjorde entré iförd karolinuniform och med svenska fanan i högsta hugg!

IRON MAIDEN: FLIGHT 666 kommer att visas på landets digitala biografer. I Malmö har den inte premiär förrän den 24:e april. Bor du i följande städer kan även du se den: Arvidsjaur, Bengtsfors, Boden, Boxholm, Bureå, Emmaboda, Filipstad, Grästorp, Gusum, Göteborg, Haparanda, Heby, Höllviken, Idre, Kallhäll, Kumla, Lammhult, Mörrum, Norsjö, Nossebro, Osby, Skelleftehamn, Skoghall, Skärhamn, Smedjebacken, Spånga, Stockholm, Storuman, Söråker, Tomelilla, Torslanda, Tranemo, Trollhättan, Ånge, Åseda, Älvsbyn. Det verkar alltså vara en fördel om du är norrlänning eller bonde.







Skriven: 2009-03-28

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar