fredag 3 mars 2017

Bio: The Haunting in Connecticut

Att det ska vara så förbannat svårt att göra spökfilmer! Förvisso tyckte jag att förra veckans THE UNINVITED var rätt okej, men rent allmänt är det extremt tunnsått med otäcka spökfilmer. Om jag ska räkna upp fem spökfilmer jag tycker är kusliga på riktigt blir det svårt. THE HAUNTING/DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE från 1963, förstås. THE CHANGELING från 1979. Den japanska versionen av DARK WATER skapade en tryckt stämning i salongen på visningen i Cannes. Men jag måste anstränga mig om jag ska komma på fler. TV-filmen THE WOMAN IN BLACK har jag inte sett, men den lär vara riktigt scary enligt de som sett den.
THE HAUNTING IN CONNECTICUT is based on the true story. Just det, THE true story, inte A true story. Fast jag tillåter mig ifrågasätta sanningshalten i den här fjöntfilmen. Detta är nämligen HUSET SOM GUD GLÖMDE rätt upp och ner en gång till, en film (skittråkig, förresten) som även den byggde på en, öh, sann historia.
Virginia Madsen en aktris jag verkligen gillar och hennes familj; man med alkoholproblem, två döttrar och en cancersjuk tonårsson, flyttar in i en kåk med a history för att kunna bo närmare sjukhuset. Det första de hittar när de kommer in är gamla inramade foton på konstiga människor och döingar i likkistor. Sonen väljer att bo i den unkna källaren, och i källarrummet finns en dörr och mörka fönster till ett rum intill som det inte går att komma in i, hur mycket de än sliter och drar i dörrhandtaget. Jo, det känns ju normalt och bra att vilja ha det som sitt pojkrum.

Det dröjer inte länge innan grabben börjar se syner en mystisk spökpojke som släntrar omkring i huset, blod på golvet och en massa annat. Hans läkare säger att det är hallucinationer beroende på sjukdomen och medicineringen. Fan heller. Snart börjar det spöka riktigt rejält och alla utom farsan (som är full och skruvar av glödlampor) ser spöken och utsätts för mordförsök av duschdraperier och en massa annat. Sönderbrända typer poppar upp, liksom ett gäng gubbar med konstiga tecken inristade över hela kroppen, och sonens gode vän prästen (Elias Koteas) kommer dit och konstaterar att det finns ondska i huset och försöker driva ut denna med hjälp av ett magnetiskt järnkors. Det blir flashbacks till händelser som utspelades någon gång för kanske hundra år sedan med seanser och grejor, och den mystiska källardörren går plötsligt att öppna, och vad hittar de där, om inte en obduktionssal.
THE HAUNTING IN CONNECTICUT är rent makalöst dålig. Första halvan är riktigt tråkig och jag ville snabbspola. Resten av filmen är tråkig även den, men nu spökar det konstant. Det går inte många minuter innan spökchockerna de osaliga far fram titt som tätt ackompanjerade av skrälliga ljudeffekter. Det är illa gjort och handlingen är ologisk, dum och konstig. Vad gick det hela ut på? Varför murades det in hundratals lik i väggarna? En kollega på Sydsvenskan undrade om huset var dåligt isolerat.
För att en spökfilm ska fungera måste den vara lågmäld. Just det: lågmäld. Inga flashiga specialeffekter. Ingen brölig musik. Inga spökuppträdanden varannan minut. I princip räcker det med att det står någon i ett rum mitt i natten för att det ska bli otäckt. Enkla grejor. En pianotangent som trycks ner av sig själv. Sådana grejor. THE HAUNTING IN CONNECTICUT är overkill utan like. Jag tyckte filmen var hemsk.

Filmen anlände för sent till Malmö för att kunna pressvisas, så jag såg den på premiären med ett gäng ungdomar. Dessa hade tydligen inte sett så mycket skräck tidigare, eftersom de skrek sig hesa och gömde sig i bänkraderna medan jag satt och längtade efter att få ta en öl och läsa dagens tidningar på någon trevlig pub.
För övrigt såg jag filmen med audio commentary. Det är ju så nuförtiden när man går på bio. Det är främst idioter som går på bio. Killgänget som satt bredvid mig fällde följande repliker från början till slut: Knulla din mamma! Knulla din mamma! Hora! Din mamma är en hora, jag ska knulla henne! Håll käften! Håll käften själv! Knulla din mamma! Titta, vad ful hon är! Hon är en hora! Jag ska knulla henne!






(Biopremiär 24/4)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar