fredag 3 mars 2017

Bio: En shopaholics bekännelser

Nu blir det tösafillm Igen. Det har ju blivit en hel del tösafilmer på sistone.

Jag läste någonstans att de flesta som läser tidningar som Vecko-Revyn, Cosmopolitan, Slitz och Moore bor på landet och önskar att de bodde i storstaden, medan storstadsbor läser andra tidningar. Själv bor jag i en storstad och jag läser ... Playboy från 1960-talet och Kapten Stofil.

Men ovanstående bekräftar min egen teori, för jag har alltid känt att det är så. Och det får mig att tänka på en gång när jag åkte tåg till Stockholm och två unga tjejer hoppade på någonstans i en skog (det finns nu liksom bara skog på väg till Stockholm) ett par timmar innan ankomst. När vi närmade oss Stockholm, bytte tjejerna om, sminkade sig, och när deras mobiler ringde och de svarade, bytte de dialekt! De hade riktigt bonnig dialekt, men nu skulle de prata stockholmska.
Jag kom att tänka på allt detta när jag såg EN SHOPAHOLICS BEKÄNNELSER, baserade på en chiclitbestseller och inte pressvisad i Malmö - återigen fick jag gå på en (dåligt besökt) ordinarie visning.

Isla Fisher är Rebecca Bloomwood, en New York-tjej som lever helt och hållet för shopping. Hon har hur många kreditkort som helst och hon lägger alla sina stålar på att köpa svindyra modekläder. Samtidigt jagas hon av en lång rad indrivningsfirmor. Men så blir hon en dag friställd från sitt jobb och måste hitta en ny inkomstkälla. Hon vill bli skribent på en glassig modetidning, men av diverse skäl hamnar hon istället på en finanstidning, där hon gör succé som krönikor - och hon får ihop det med den unge, brittiske redaktören.

Okej, den här redaktören är en distingerad herre - och jag förstår absolut inte vad han ser i Rebecca Bloomwood! För: hon är något fantastiskt bonnig och irriterande. Dra inga förhastade slutsatser här nu, jag menar inte att bonniga typer per automatik är irriterande (eller, tja, det menar jag kanske), men inte nog med att Isla Fisher är en påfrestande typ som skriker av glädje när hon tittar i skyltfönster och i butiker, hon känns inte alls som den modeintresserade New York-brud hon ska föreställa. Även om hennes kläder tydligen är svindyra, klär hon sig som ett postorderluder - hon ser extremt billig och jönsig ut. Ofta har hon även hemska frisyrer, till exempel när hon är på en bal. Och hon kan inte gå i högklackade skor - hon travar fram som värsta bondmoran. Den nya redaktören för modetidningen; den science fiction-aktigt långbenta Leslie Bibb, ska utmålas som en bitch som försöker sno den unge redaktören, men jag hade definitivt valt fröken Bibb. Hon har ju klass!

EN SHOPAHOLICS BEKÄNNELSER ska vara en komedi, men jag skrattade inte en enda gång. Visst, jag tillhör inte målgruppen, men ändå. Tonåringarna som satt bakom mig verkade dock tycka att skiten var kul. Okej - jag skrattade till en gång: när det dyker upp finnar och det talas finska. Men that’s it. För detta är en hemsk film. Inte nog med att huvudpersonen är irriterande och att den inte är rolig, den slutar även med moralkakor så stora att de kunde bakats av Pågens. Och i überamerikansk anda, ska alla hjälpas åt för att rädda situationen.
Det mest bestående intrycket av filmen är alla skådisar som blivit ... gamla. Joan Cusack spelar Rebeccas morsa, hon hon har blivit överraskande gammal, medan maken spelas av John Goodman, som ser likadan ut som han alltid gjort. Men märkligast är att återse Julie Hagerty från TITTA VI FLYGER!. Hon ser numera ut som ett levande skelett. Fast hon har kanske sminkats för se hemsk ut i filmen?

Vissa kritiker tycker inte att man ska göra skillnad på tjejfilmer och grabbfilmer, eftersom det är "fördomsfullt". Vilket säger en del om dessa kritiker. För de kan säkert inte förklara varför så många tjejer gillar den här typen av film, medan killar gillar actionfilmer. Men grejen är, att grabbiga actionfilmer ofta är fåniga på ett uppenbart sätt, det framgår tydligt att det inte är den värld vi befinner oss i och machoklyschorna dras till sin spets - medan personerna som figurerar i alla dessa tjejfilmer känns märkligt bekanta. De är som hämtade från alla dessa modebloggar, kvällspressens modekrönikor, och från det där tåget på väg till Stockholm. Alla dessa som anklagas för att vara korkade och ytliga. Och ja, vaffan ska jag säga? Det känns trots allt mer korkat och ytligt än när till exempel Clint Eastwood gör what a man’s gotta do i GRAN TORINO och spöar upp gängmedlemmar.












Skriven: 2009-03-22

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar