fredag 3 mars 2017

Bio: Che - Argentinaren

Steven Soderberghs CHE hade världspremiär i Cannes förra året. Jag såg den inte då, men den varade en bra bit över fyra timmar (tydligen fick man mackor och vatten i kamoflagefärgade flaskor i pausen) - och den fick riktigt dålig kritik. De flesta hävdade att den kändes som en TV-serie och att Soderbergh borde dödat sina darlings. Däremot råkade jag dansa med Franka Potente på en fest - hon har en liten roll i filmen.

När eposet nu har svensk premiär, har det styckats upp i två delar, del två; CHE - GERILLALEDAREN har premiär den 17:e april. Inte för att jag kissar på mig i spänd förväntan på den.

CHE - ARGENTINAREN (i vilken Potente inte figurerar) känns ungefär som krigsversionen av THE BLAIR WITCH PROJECT. Folk går omkring i en skog i över två timmar och skjuter på varandra. Nej, nu ljuger jag. De kommer till en stad, som de fortsätter att skjuta på varandra i.

Benicio Del Toro, som även producerat, spelar den tidigare läkaren Ernesto "Che" Guevara, och ser mest ut som en överårig alkis. Han ska föreställa runt trettio, Del Toro är 42, men ser betydligt äldre ut. Han är militant marxist och leder en revolution på Kuba och, tja, det är väl det enda jag kan säga om filmens handling. För det händer ingenting. En intervju i New York på 60-talet utgör något slags ramhandling, men större delen av filmen består av att Che och hans anonyma manskap travar runt och skjuter hejvilt. Det är väldigt mycket namedropping, en massa människor man inte vet vilka de är, förutom historiskt viktiga personer, efter inga rollfigurer har några som helst karaktärsdrag. De utgör bara kanonmat.

Jag har aldrig förstått mig på på kulten kring Che Guevara. Visst, jag tillhör fel generation, men det finns ju kids än idag som ser upp till killen. Och han var ju bara en militant marxistisk revolutionär! Mina eventuella marxistiska läsare får förlåta, men för mig står inte Che Guevara högre än de maskerade dårarna som kastar gatsten på Malmös polisbilar. Och för ett par år sedan kom det ett slags feel good-film om Ches ungdom; DAGBOK FRÅN EN MOTORCYKEL! Jag inte fatta.

CHE - ARGENTINAREN är makalöst oengagerande. Det ges knappt någon bakgrund till alla skeenden i filmen, och känner man inte till de politiska intrigerna sedan tidigare, lär man inte bli klok på någonting. För som jag redan skrivit flera gånger: den här filmen består enbart av folk som skjuter på varandra. Och som krigs- eller actionfilm funkar det inte heller. Det här är verkligen skittråkigt. Och långt.

...Vänta nu här. Jo, så här är det: CHE - ARGENTINAREN är som Antonio Margheritis COMMANDO LEOPARD! Fast tråkig. Och utan Klaus Kinski.

Samtidigt kan jag inte totalsåga Soderberghs film, den är inte tillräckligt usel för att få en etta av mig, så jag sätter en tvåa.












Skriven: 2009-03-12

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar