fredag 3 mars 2017

Bio: Bröllopsduellen

Fy fan.
Fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan, fy fan!!!

Så. Där har ni min recension av BRÖLLOPSDUELLEN.
...Fast ni vill kanske ha lite mer kött på benen? Ja, ja. Okej. Då skriver jag väl en vanlig recension också:
Filmkopian av BRÖLLOPS-DUELLEN anlände för sent till Malmö för att kunna pressvisas. Således fick jag gå på den ordinare premiären. De var ont om biljetter när jag skulle hämta ut min, så jag hamnade mitt på andra raden, omgiven av små tioåriga flickor med gottepåsar. En kollega som satt i bakre delen av salongen, sa att det såg rätt roligt ut när jag stack upp längst fram.
BRÖLLOPSDUELLEN - BRIDE WARS - handlar om Liv (Kate
 Hudson) och Emma (Anne Hathaway) som är vänner sedan barnsben. En gång när de var små fick de se ett bröllopspar inne på Plaza i New York. Sedan dess har deras liv kretsat kring att få gifta sig på Plaza. That’s it. Det är vad deras liv går ut på. Att gifta sig. På Plaza.
Så en dag friar deras pojkvänner och de tågar iväg till Candice Bergen, som är New Yorks främste bröllopsarrangör, och så lyckas de boka två bröllop på olika datum i juni - på Plaza. Dock klantar sig en sekreterare och Liv och Emma råkar få, åh nej, samma datum!!! Vojne, vojne! Och det går inte att ändra. Och dubbelbröllop är uteslutet.
Då blir de två väninnorna gramse på varandra och av någon outgrundlig anledning får de för sig att de ska sabba varandras bröllop. Den ena färgar håret blått på den andra, den andra ser till att den ena får orange hud. Och så håller de på.
Och jag fattar inte varför.
Först har vi det grundläggande problemet med den här typen av amerikanska filmer: jag begriper mig inte på dessa gigantiska amerikanska bröllop och dess traditioner. De ska planeras i år i förväg, de ska vara svindyra, det ska komma hundratals gäster, det ska anlitas bröllopsfixare, det ska utses presenter... Jag hajar det inte. Och det senaste decenniet har detta blivit en egen filmgenre.
Men BRÖLLOPSDUELLEN har värre problem än så. I början av filmen är Anne Hathaway rätt okej, hon är väl charmig och gullig, innan hon spårar ur. Kate Hudson är hemsk hela tiden. Hon ser billig ut, hon är egoistisk, hon är dominant och hon beter sig som ett kräk. Jag kan omöjligt förstå varför deras killar friar till dem - eller ens är tillsammans med dem till att börja ned. Det här är nämligen två vanliga killar. De förekommer knappt i filmen och de har inte mycket till personlighet, men de verkar bara vara två schyssta snubbar. Tjejerna verkar helt strunta i dem och deras åsikter. Liv och Emma är två sådana där typiska, amerikanska filmbrudar som är strax under 30, bor i enorma lägenheter på Manhattan och har gott om pengar, och inte behöver bekymra sig över att jättebröllop på Plaza faktiskt är dyrt som fan.
Det värsta med BRÖLLOPSDUELLEN är att den inte är det minsta rolig någon gång alls. Liv och Emma viftar med armarna och skriker och gör sitt bästa för att skapa komik, och jag tycker det hade varit bäst om dessa två osympatiska slynor hade dumpats i en cistern med radioaktivt avfall. Några roliga bifigurer förekommer inte heller. Visst, här finns försök till sådana, men inte fan är de roliga, inte.
Faktum är att BRÖLLOPSDUELLEN är det värsta, vidrigaste och hemskaste jag sett på länge. Jag hatade filmen. Jag ville lämna salongen - vilket jag dock inte gjorde.
Men småflickorna på visningen - 95% av publiken var småflickor - skrattade mest hela tiden, så filmhelvetet måste väl ha något som tilltalar dem. Visst kan jag uppskatta vissa tjejiga filmer - men vad är det här? En massa kvinnliga filmkritiker brukar för jämnan klaga på grabbighet i filmer. Men grabbiga filmer blir aldrig lika illa som det här. Gillar verkligen tjejer i allmänhet sådant här?
Jag råkade förresten skrämma småflickorna som satt bredvid mig. Ungefär i mitten av filmen höll jag på att somna. Då ryckte jag till och råkade stampa i golvet. Hi hi hi!







(Biopremiär 16/1)
Mord och inga visor: en etta i HD. En etta i Svenskan. En tvåa i DN.
Skrivet av Pidde Andersson 17 januari 2009 klockan 13:02

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar