fredag 3 mars 2017

Bio: Benjamin Buttons otroliga liv

Det finns långfilmer. Och så finns det långfilmer. Lååånga filmer. Det här är en sådan. Igen. För det var ju inte längesedan vi satt och fick träsmak av AUSTRALIA och CHANGELING.
1962 skrev Hasse Alfredson "Ernst Semmelmans minnen", Jag har inte läst den på säkert tjugo år, minst, och rätta mig om jag har fel, men jag vill minnas att Semmelman berättar sina minnen baklänges; från graven till vaggen.

Jag kom att tänka på detta när jag såg SE7EN- och FIGHT CLUB-regissören David Finchers BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV, som dock bygger på en novell av "Den store Gatsby"-författaren F Scott Fitzgerald.
Samma dag första världskriget slutar, kommer Thomas Button (Jason Flemyng) hemspringande med andan i halsen. Men han kommer försent - hans fru har dött i barnsäng. Och när Button ser sin nyfödde son, får han en chock: bebisen är skrumpen som en 80-åring. Så herr Button tar ungen och dumpar den på trappan till ett ålderdomshem, där den rättrådiga Queenie, en svart kvinna som jobbar där, tar hand om honom, kallar honom Benjamin och uppfostrar honom som sin egen son.
Det märkliga med Benjamin - som inte vet att han är en Button - är att han åldras baklänges. När han växer upp och börjar skolan, är han en liten skröplig gubbe med gubbig röst och kropp, men med ett barns mentalitet, och med tiden blir han allt mer lik Brad Pitt.


En dag på ålderdomshemmet kommer den lilla flickan Daisy för att hälsa på sin mormor eller om det nu var farmor. Daisy och Bejamin leker och hon fattar att det är någpt märkligt med den lille farbrorn, att han inte är så gammal som han ser ut.
Åren går, Daisy växer upp och blir en dansös spelad av Cate Blanchett, och plötsligt möts Daisy och Benjamin åldersmässigt - och känslomässigt. Ett förhållande dömt att misslyckas, eftersom ju Benjamin bokstavligt talat kommer att gå i barndom.
BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV har två stora problem: den är tråkig och storyn är egentligen inte speciellt intressant. Missförstå mig rätt här nu: Benjamins väg från åldring till spädbarn är självklart intressant - men hans liv är inte det, och det är inte särdeles otroligt. För han gör inte speciellt mycket under sitt liv. Det görs inte så mycket av förutsättningarna, inte ens när Benjamin får veta vem han är och får ärva Thomas Buttons knappfabrik.
Finchers film är, så när på en gubbe som flera gånger berättar om när han träffades av blixten, totalt humorbefriad. Det här är en story som dels för tankarna till en film som BIG med Tom Hanks, och dels FORREST GUMP. En man som åldras baklänges och plötsligt ärver rikedom och företag, varför görs det inget av det? Benjamin skulle ju kunna vara den perfekte mannen att testa nya prylar riktade till olika åldrar. Eller någonting sådant.

...Men han går bara runt och ser ledsen ut - och så trånar han efter Daisy. Riktigt varför har jag svårt att förstå, eftersom jag inte finner henne särdeles sympatisk och hon är lite jobbig. Jag upplever inte romantiken som speciellt romantisk.
Under filmens första tredjedel ger sig Benjamin ut med en bogserbåt, där ett förhoppningsvis frejdigt persongalleri presenteras - men när de snart ger sig iväg för att hitta kriget, tar det slut med en smäll. Det görs aldrig något av detta persongalleri.
Nu är förstås BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV en väldigt snygg film - och framför allt är den imponerande. Brad Pitts masker och föryngringsprocess fascinerar och oftast är det väldigt övertygande och realistiskt. Men... Det är segt och det är lite småtrist i nästan tre timmar. Nu har det dessutom gått en dag sedan jag såg filmen, jag har funderat lite till, och därför sänker jag mitt betyg ytterligare ett snäpp.
Och så sätter jag mig ner och väntar på porrversionerna av filmen: BENJAMIN BUTTOCKS och BENJAMIN BUNGHOLE. För de måste ju komma!

Fotnot: När BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV visades i Philadelphia häromveckan, irriterade en kille sig på att familjen bakom honom i salongen satt och pratade och kastade popcorn på varandra. Så vad gjorde killen? Just det: han reste sig upp, drog fram en pistol och sköt familjens farsa. Bara i armen, men ändå. Folk flydde salongen i panik, polis och ambulans tillkallades - och gärningsmannen slog sig ner i sin fåtölj för att se klart filmen. Only in America!






(Biopremiär 16/1)
Även här blandat mottagande. Tvåor i HD och Sydsvenskan. Treor i DN och Smålandsposten. En fyra i Kristianstadsbladet. Fem (av sex) i SvenskanBarometern satte inget betyg, men recensionen var hyfsat positiv.
Skrivet av Pidde Andersson 15 januari 2009 klockan 11:52

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar